Skriv en text om en tjej som har lidit av bulimi och blev typ frisk men nu börjar hon sakta få anorexia och hennes pojkvänn är den enda som har vetat om allt förut men nu berättar hon inte och döljer de, man jska följa henne under en vecka och se hur sjuk

**Veckan** Måndag Sofia vaknade med en klump i magen. Den spända känslan dröjde sig kvar, en påminnelse om de svåra tider hon trott varit över. Hon hade kämpat så hårt mot bulimin, men nu var det något annat som lurade bakom hörnet. Det började med att hon hoppa över frukosten. "Det är väl ingen fara", sa hon till sig själv. "Jag ska äta mer senare." Men när lunchen kom, kände hon att hon inte kunde göra det. Bara tanken på maten fick henne att känna sig sjuk. I skolan var hon tystare än vanligt. Hennes bästa vän, Emma, märkte att något var fel. "Sofia, är du okej?" frågade hon oroligt. Sofia nickade och försäkrade henne om att allt var bra. Men inombords kände hon hur oron växte. Som en spirande blomma av förtvivlan, fastän hon såg fridfull ut på ytan. Tisdag Sofia stängde dörren till skoltoaletten, hjärtat bultande. Det var nog en dålig idé, men hon kunde inte låta bli. Hennes tankar snurrade när hon stod där med spegeln framför sig. "Låt bara jag gå ner ett kilo", tänkte hon. Det skulle allt bli bättre. Tårar brände bakom ögonen, men hon tryckte bort dem. Ingen fick se henne svag. Hon skulle vara stark. Hemma var det inte mycket bättre. Hennes pojkvän, Alex, anade att något var fel. Han hade sett henne kämpa tidigare, men nu verkade hon så avlägsen. "Vill du prata?" frågade han försiktigt. Men Sofia log bara svagt och skakade på huvudet. "Det är inget, jag är bara trött." Onsdag Sofia började räkna kalorier. Hennes mobil fylldes av appar som lovade att hjälpa henne att nå sina mål. Varje woorkout, varje måltid blev en ny duel mot kroppen. När klassen hade gympa och alla andra sprang och skrattade, kände hon sig som en betraktare, en åskådare i sitt eget liv. Ersatt med känslor av skuld och skam, när hon fick möjlighet att fatta beslut om vad hon skulle äta. På kvällen, när hon sov över hos Alex, låg hon vaken länge, kämpande mot tankarna som omgav henne. Han låg bredvid och snarkade, helt ovetande om hur Sofia slet med sina demoner. Hennes hjärna rusade: "Vad skulle han tycka? Skulle han lämna mig om han visste?" Tysta tårar föll ner på kudden, men tystnaden förde ingen lättnad, bara mer kaos. Torsdag Lunchen blev en kamp. Hon kollade på maten framför sig, men kände sig illamående av tanken på att stoppa den i munnen. "Jag är inte hungrig," sa hon för sig själv när Emma erbjöd henne en bit av sin smörgås. Hon tvingades att le, men insidan skrek av förtvivlan. Under lektionerna såg hon på sina vänner, som skrattade och delade snacks, och önskade att hon kunde vara en del av deras värld igen. På kvällen, när hon kom hem, hittade hon en gammal dagbok. I det fanns minnen av hennes tidigare kamp. Tårarna flödade igen när hon läste om hur hon kämpat för att bli av med bulimin. Ville hon verkligen gå tillbaka dit? Men ändå kände hon att anorexin var den enda kontroll hon hade kvar. Fredag Sofia mådde sämre. Hennes kläder började kännas lösare och för en stund kände hon en förvriden glädje över det. Men den glädjen försvann snabbt när hon insåg vad det betydde. Hennes huvud var fyllt av skrämmande tankar — hur långt skulle hon gå? Varför kunde hon inte bara vara nöjd som hon var? Under skoldagen stannade hon kvar efter lektionen. "Behöver du hjälp med något?" frågade läraren. Sofia skakade på huvudet, men känsla av ensamhet tätnade. När hon kom hem ville hon bara försvinna in i sig själv. Alex ringde för att kolla läget och hon ljög: "Jodå, allt är bra." Men klockan tickade och mörkret föll, sista skriken från insidan ekade. Lördag En hela dag ensam. För första gången lät hon sig själv vara, egentligen. Hennes matintag var minimalt. En kopp kaffe till frukost, en sallad som nästan svimmade vid lunch. Inför en spegel, mätte hon sig själva med en våg. Ångesten och lyckan blandades, när hon såg siffrorna gå ner. "En vecka till så måste jag vara perfekt," viskade hon tyst. Alex knackade på dörren. "Sofia? Jag är här." Rädslan grep tag i henne. Hon rullade snabbt ner ärmarna på sin tröja för att dölja sin skräck. Hon torkade tårarna och lät honom komma in. De pratade, men hon höll sin hemlighet nära sitt hjärta. Söndag Sista dagen av veckan. Sofia kände hur pressen ökade, men vågade fortfarande inte berätta för Alex. När de satt på en bänk i parken, såg hon andra par och kände hur enormt ensam hon var. "Jag måste kämpa," tänkte hon. "Jag kan inte ge upp." Men djupet av hennes tillstånd började kännas allt mer mörkt. Nu, när de pratade, fick hon sin första riktigt tysta känsla av att något måste göras. Kanske var det dags att öppna upp? Men rädslan för att förlora Alex om hon visade sitt sanna jag var överväldigande. Sofia förstod att ingen enkel väg fanns kvar, att hennes kamp var långt ifrån över. Från de djupaste avgrunderna till glädje och tillförsikt. Men för nu, levde hon i en tyst kamp för att finna sig själv igen.